Jag är uppvuxen med mycket aktiviteter i naturen. Bärplockning, svampplockning, längdåkning på fjäll, fiske. Jag kunde gilla det en stund men sedan blev jag väldigt rastlös. Jag kommer ihåg när jag var i sjuårsåldern och delar av min släkt skulle fjällvandra. Där tyckte jag gränsen gick, jag totalvägrade. Jag förstod mig inte på varför man fjällvandrar eller över huvud taget tar promenader. Varför går man ut från dörren för att sedan återvända till samma plats utan att ha uträttat något alls?

Idag förstår jag. Man uträttar visst något. Man balsamerar hela sin själ. Jag har börjat jogga och ta promenader det senaste året. Antingen som motion eller som avkoppling/nedkoppling, eller båda. Jag kan lyssna på alla små ljud eller bara lyssna på tystnaden. Lukta, titta, känna. Jag varvar ner, hör mina andetag. Naturen påminner mig om att jag lever. Jag lever. Naturen påminner mig också om det som är jag. Det naturliga jag. Naturen säger åt mig att sluta fejka.