Vilken kraft som pågår där ute. Vinden.  Stora breda träd vajar med den tunna luften. Det gör mig glad. Det lilla kan sätta igång vidunder. 

Jag är ledig idag. På morgonen skickade jag iväg en liten prinsessa till maskerad och en son till skolan som klivit en bit in i vuxenvärlden. De är fantastiska. Två hjärtan med så otroligt mycket liv. Godhet, renhet och vilja. Jag älskar dem som livet självt. De är också en kraft, lika stark som vinden. De är så starka att de kan bära sin mamma från vardagens hets till stundens magiska självklarhet.

Deras ovillkorliga kärlek gör mig bortskämd. Jag vill inte ta mina barn förgivna. De är tvungna att hänga med mig idag men i framtiden är det inte så. Jag vill göra mig förtjänt av deras kärlek. Jag håller inte med om att vi alltid står i skuld till våra föräldrar. En förälder har ansvaret att tillgodose barnens basala behov. Är vi inte beredda på det ska vi inte sätta barn till världen. Även kärlek är ett basalt behov men det är något som vi kan visa och ge på många olika sätt. Vi ger och vi tar. Precis som mellan alla individer. Det är inte någon skillnad här. Vi är lika värda. Vuxna som barn.

Jag kan titta på barnen ibland och tänker att de faktiskt är mina och vilket ansvar det innebär. Men jag vet att jag bara kan visa min väg som ett alternativ. När de är vuxna tar de sina egna beslut. Då vill jag att vägen jag visat skall vara en trygg liten stig som de är bekanta med, trivs på och som leder dem till en fin plats i livet. Jag snickrar på den stigen varje dag. Reflektrar över den på kvällarna. Utvärderar den i mina barns beteenden och går ibland tillbaka och bygger om. Älskade barn, välj min stig. Ni kan promenera, hoppa, springa, leka, falla som ni själv tycker passar er...men jag önskar: välj min stig.

Jag är uppvuxen med mycket aktiviteter i naturen. Bärplockning, svampplockning, längdåkning på fjäll, fiske. Jag kunde gilla det en stund men sedan blev jag väldigt rastlös. Jag kommer ihåg när jag var i sjuårsåldern och delar av min släkt skulle fjällvandra. Där tyckte jag gränsen gick, jag totalvägrade. Jag förstod mig inte på varför man fjällvandrar eller över huvud taget tar promenader. Varför går man ut från dörren för att sedan återvända till samma plats utan att ha uträttat något alls?

Idag förstår jag. Man uträttar visst något. Man balsamerar hela sin själ. Jag har börjat jogga och ta promenader det senaste året. Antingen som motion eller som avkoppling/nedkoppling, eller båda. Jag kan lyssna på alla små ljud eller bara lyssna på tystnaden. Lukta, titta, känna. Jag varvar ner, hör mina andetag. Naturen påminner mig om att jag lever. Jag lever. Naturen påminner mig också om det som är jag. Det naturliga jag. Naturen säger åt mig att sluta fejka.